Realizing
De orden stämmer. Allt är nytt, och nu är inte mamma här och tvättar, pappa och lagar mat och kör en när man vill. De är inte här och skämmer bort mig längre. Men, jag kommer härda, jag kommer härda i 10 månader till. Men, man kan Aldrig ta något för givet. Jag skulle skämmas att komma hem tidigare, om anledningen är att jag gav upp. Jag ska ha gjort något fel för att åka hem, inte vara värd att stanna. Men jag skulle fortfarande skämmas. Jag ger aldrig upp. FEL, är inte min grej. Och det är fel att komma hem till Sverige innan 14 September 2010.
Och för jag inte är skapad för att vara au pair betyder inte det att jag är deprimerad och sitter hemma hela tiden. Man har sig själv, och man måste hela tiden peppa sig. De är bara de stunder då man nästan spricker av ilska eller irritation. Det är helt upp till sig själv om man vill tycka synd om sig själv, eller göra det bästa av situationen. Jag gör definitivt det bästa. För när jag är 90 år och pratar med mina barnbarn (om jag någonsin kommer få barn efter detta, hänkar nog på Lovisas idé med en framtiden utan barn haha), så ska jag säga; "Jag bodde ett år i USA och jag gjorde allt jag kunde få ut av det.".
Jag ska också kunna säga att jag en gång i tiden ägde en Chevrolet Camaro. Inte gul. Med en V8 under. Om det är en SS struntar jag i. Men en dag ska jag stå som ägare. Hörde att jag varit snäll iår pappa. Vi ses ju till jul.